| | | | | |  
 
 
Mikael Wiehe – skriver du luddigt för att nå en bred publik?
 
1969 [1970 MW] var Mikael Wiehe med och bildade Hoola Bandoola Band. Men det kunde i och för sig lika gärna ha varit Kabaréorkestern. De flesta medlemmarna kände varandra redan då, även om man spelade på skilda håll.
 
Mikael:
- Göran Skytte, Frans Sjöström och jag lirade tillsammans redan 1963-64. Och både Arne Franck och Per-Ove Kellgren var med i Hoola. Så dom som känns "nya" är Ale Möller och "Chico" Lindvall.
Kabaréorkestern bildades inte förrän 1976. Första upplagan jobbade med radions Kabaré Öppen Kanal och bestod av Wiehe, Sjöström, Skytte och Möller. Först i våras gav man sig ut och spelade inför publik. Då hade orkestern vuxit till sju personer.
När vi jobbade med Kabaré Öppen Kanal spelade vi ju väldigt många sortens musik: kyrkomusik, Brecht, 30-talsjazz, Bob Dylan. Nu försöker vi spela ihop oss som en grupp. Vi jobbar på att försöka hitta en form där det finns utrymme både för musik och text.
- Problemet är att text har en tendens att ta över gentemot musiken. Och man inte kan köra instrumentlåtar utan att dom står i en naturlig förhållande till textlåtarna. Det gör att en del intressanta musikaliska avsnitt faller bort.
 
Texten problem
 
- Tyvärr finns det en klyfta mellan instrumentalmusik och musik med texter. En text kräver en vis typ av melodi eller ett visst tempo för att orden ska bli tydliga och komma ut ordentligt. Det lägger lätt ett lock över den musikaliska fantasin.
- Folkmusiken och jazzen utvecklar rytmer och klanger på ett helt annat sätt. Grupper som Zamla Mammaz Manna, Arbete & fritid och Kebnekajse behöver inte ta hänsyn till att de ska föras ut en text. Därför har de lättare att utveckla den musikaliska sidan.
Nationalteatern, Peps, Kabaréorkestern och Turid har det kanske svårare på det sättet. - Jag tror att "vis-popen" har mycket att lära både av jazzen och folkmusiken.
- Ambitionen måste vara lika mycket utrymme åt musik som text, Det är det vi strävar efter i Kabaréorkestern.
 
Från början var det ju meningen att Kabaréorkestern första platta skulle bli en dubbel- LP…
 
- Det var nog bra att det inte blev så. "Sjömansvisor" är mer Mikaels Wiehe än Kabaréorkestern. Vi bestämde oss för att göra skivan innan vi hade hunnit spela ihop oss ordentligt. Nästa platta kommer mer att bli hela orkesterns.
 
Har det aldrig varit aktuellt för dig och din bror Thomas att ge ut en LP ihop?
 
- Vi har snackat om det ibland men det skulle nog vara svårt att sammanjämka oss två kring ett gemensamt innehåll. Där är vi alltför skilda åt. Men musikaliskt har jag lärt väldigt mycket av Thomas och blivit inspirerad av det han gjort.
 
Det har sagts att orsaken till Hoolas framgångar hos en så bred publik skulle har varit att dina texter var så pass luddiga eller tolkningsbara att både kommunister och moderater kunde haka på. Tycker du att det ligger nånting i den kritiken?
 
- Att en moderat skulle kunna tolka in vad han vill håller jag inte med om. Däremot vet jag att KDS publicerat en del av mina sånger. Och visst är det fel nånstans om man kan ge mina låtar en religiös tolkning.
- Jag tycker att en del av mina sånger är lite diffusa. Men delvis beror det på att jag själv varit diffus. Så om man angriper mina texter får man också angripa mig för bristande medvetenhet. Det går ju inte att skriva nånting som man själv inte har täckning för.
- Vilka texter man skriver har ju även att göra med den politiska situationen. Kampen är inte så hård i Sverige att det inte finns möjlighet att vinna nya anhängare eller nå nya grupper.
- Först när kampen blir hårdare ger man upp ambitionerna att nå över till den andra sidan. Då skriver man solidaritets- och kampsånger istället.
 
Mer medveten
 
På sätt och vis tycker jag man kan säga att de texter du skriver idag är mer personligt hållna än texterna från Hoola-tiden. Varför har det blivit så?
- Jag tror att jag har blivit mer medveten om att den politiska kampen även måste föras på det personliga planet. Det gäller inte bara en politisk kamp om produktionsmedlen, man måste också nå ett medvetande som förändrar ens person.
- Det är viktigt att skärskåda sig själv och sina borgerliga värderingar. Alltför många dras med en oförmåga att överföra sina politiska erfarenheter till det liv de själva lever. Men politiken och privatliver hör fantamej ihop!
 
Var står du själv politiskt?
- Här i Malmö har VPK och FK gått i samma demonstrationståg på 1:a maj dom två senaste åren. Som tur är för mig…
 
Går det att leva på att vara medlem av Kabaréorkestern?
- Själv klarar jag mig, men det är svårt att försörja sig som musiker om man dels vill arbeta professionellt, dels stödja musikrörelsen.
- Vi begär 500 kr per man när vi spelar. Efter artistskatten har vi 300 kr över. Av det går en femtiolapp till bandkassan för gemensamma utgifter.
- Om året blir det 25 000 kr att leva på. Det är mindre än vad de flesta tjänar. Och det är inte vad vi tjänar nu utan vad vi hoppas kunna göra.
- Tio jobb i månaden är heltid för en turnerande orkester som vår. Med resdagar och repetitioner innebär det att man är hemifrån tjugo kvällar i månaden. Dessutom ska det administreras och skrivas låtar. Det får man göra på dagtid.
- Att arrangera en konsert med Kabaréorkestern är dyrt, en affär på 8 000 kronor. Det är inte så vansinnigt som det låter:
- Vi är sju personer plus en ljudtekniker. Det blir 4 000 kronor. Tillkommer sociala avgifter på 40 procent som arrangören måste betala. Traktamente på 150 kronor per man när vi spelar utanför Malmö. Cirka 400 kronor i resekostnader. Sen får arrangören betala en tusenlapp för lokal och annonsering.
 
Svårt med pengarna
 
- Det innebär att det måste komma 400 personer som betalar 20 spänn i entré. Detta sätter oss i en jävla knipa. Om vi vill vara proffs kan vi bara spela på stora ställen. Då är det svårt att stödja alla Musikforum som man skulle vilja.
 
- Antingen kan vi då som orkester söka bidrag eller också får arrangören göra det. Men både vi och musikrörelsen vill vara oberoende av bidrag.
- En lösning är att vi musiker har vanliga jobb bredvid. Men då blir det ännu svårare att turnera. Det är en jävla sits och jag vet inte riktigt hur man ska bära sig åt. Frågan är om vi i Kabaréorkestern nånsin kommer att kunna bli helprofessionella.
 
Hur tycker du att det känns att åka till världsungdomsfestivalen på Kuba efter den kubanska inblandningen i Eritrea?
- Det kubanska folket har själva gjort sin revolution och den solidariserar jag mig med. Om man jämför med övriga Latinamerika så har Kuba det bästa undervisningsväsendet, den bästa hälsovården och den mest jämnt fördelade livsmedelkonsumtionen. Och ingen behöver bo i plåthjul.
- I konflikten mellan Etiopien och Eritrea tror jag att Kuba haft en dämpande och medlande funktion. Det har gjort sitt till för att Etiopiens planerade offensiv inte blivit av. - Även ELF – den eritreanska befrielserörelsen – skickar representanter till festivalen. Därför ser jag ingen anledning till att inte åka till Kuba – tvärtom.
 
Favoriterna
 
Förra året fick de musiker som intervjuades under vinjetten "Rakt på sak" presentera sina fem favoritlåtar.
Mikael Wiehe föredrar dock att plocka ut fem LP-skivor som han tycker extra mycket om.
 
Barn av vår tid – Nationalteatern. "En av musikrörelsens bästa plattor i år."
Det är tid att sjunga sånger – Arja Saijonmaa. "Vacker musik och bra politiska texter, vi har mycket att lära av Theodorakis."
American Stars and Bars – Neil Young. "Hans bästa sedan After the Goldrush."
Belongings – Keith Jarret. "Utåtriktad jazz, spännande och samtidigt melodiskt.
Kate & Anna Mc Garrigle – "Har lyckats skapa ny musik med hjälp av gamla ingredienser."
Mats Zetterberg, Aftonbladet, 10 juli 1978